Hemlängtan
Under hela min tid som jag varit borta har jag, som sig bör, fått hemlängtan lite då och då. Inte så mycket som jag trodde, men någon gång ibland sådär. Då har jag alltid tröstat mig med att alla säger att det är första tiden som är tuffast och att efter ett tag blir det bara nerförsbacke och vips är man hemma. Jag, Julia och Charlotte har alltid tänkt att påsklovet skulle vara den stora toppen på berget och att tiden skulle flyga förbi efter det.
Jag kan meddela att så är inte fallet för fem öre, iallafall inte för mig. De två senaste veckorna har jag haft mer hemlängtan än jag haft någon gång under hela resan hittills, och det började på påsklovet för det var första gången jag hade tid att stanna upp och fundera lite, på gott och ont. Det hjälper såklart inte med tusen assignments som ska in, prov hit och dit, höst, och droppen har varit när jag denna veckan försökt boka om mina flygbiljetter hem. När de först svarade "nej tyvärr, allt är fullt" kände jag bara nä jag struntar i detta och åker hem, vad gör jag ens här. Men idag gick Ellen in till Kilroy och hjälpte mig att boka om mina biljetter så nu kommer jag hem drygt en vecka tidigare än jag skulle gjort från början (även om jag får ta omvägen via Sydney), vilket känns helt obeskrivligt skönt eftersom att jag börjar jobba dagen efter att jag egentligen skulle kommit hem. Nu har jag 10 dagar på mig att bli av med jetlaggen, fira midsommar och träffa alla igen.
Även om det är en fantastisk resa att vara på utbyte så är det verkligen inte kul jämt. Det är det förstås inte hemma heller, men där har jag en helt annan trygghet än jag har här. Det är kanske det som är utmaningen med att vara borta, vad vet jag.
Nu ska jag njuta lite av att jag snart ska åka hem, sen ska jag ta tag i mig själv och göra allt för att hinna njuta av mina sista två månader i Australien.
